Lyckades också se en konsert när jag var på västkusten. I lördags. Hyfsat måste jag säga. Foto:Magistern

Styrsö, Västkusten Foto:CW

Såg som vanligt Last man standing igår. Har inte missat ett avsnitt. Fascineras av konceptet. För det är inte bara en resa genom olika kulturer, det är även en utbildning på många sätt. Enligt principen learning by doing. Pedagogiken är enkel - lär och anpassa dig eller gå under.

De, deltagarna som är sex stycken västerlänningar, åker runt världen för att delta i olika manbarhetsriter maskerade som tävlingar. Det handlar mest om styrka och uthållighet, även om deltagarna snackar mycket om hur viktigt det är att använda sin intelligens. Hur som helst, de lever tillsammans med mongoler, zulukrigare etc och får ta del av deras vardag, vilket skapar en större förståelse för olika kulturer, vilka värderingar som genomsyrar deras samhällen och vad som gör dem till vilka de är. Och det är bara en liten del av den erfarenhet de gör. Vill jag åtminstone tro.

Att lära sig genom att göra det. Skolan idag är allt för teoretisk och utmanar sällan eleverna på riktigt. När visar man vad man kan genom att skriva ett prov i “det verkliga livet”? Svaret är ju självklart, dvs aldrig. Eller åtminstone mycket sällan. Min dotter hade “utskolning” från fritids i våras. Hon har passerat ålderstrecket. Hur som helst fick de ett antal uppgifter att klara av, som innebar att kunna klara sig själv i ett modernt samhälle - åka buss, handla, lokalisera olika nödvändiga myndigheter etc. Det var en utmaning och ett test på att på riktigt utföra något som man bara läst eller hört om tidigare. Tror skolan måste inrikta sig mer på lära för livet. På riktigt, och inte som nu, en vacker tes utan förankring i verkligheten.

Foto: Magistern

USS Cole på besök. Det är första gången sedan 2001 som ett amerikanskt örlogsfartyg är på besök i Sverige. Fartyget är intressant ur flera aspekter. Speciellt dess korta, men händelserika historia.

Nytatuerad dotter. Som inte vill vara som alla andra.

Det är så jävla trist att följa gängse normer jämt och ständigt. Som ansvarsfull vuxen med barn förväntas du agera på ett visst sätt. Väldigt förutsägbart. Och trist. Speciellt i semestertider. I år tänkte jag: i helvete heller och satte mina barn på flyget till mina och frugans föräldrar i norr. Själv drar vi till västkusten om ett par dagar. Segling och Bruce Springsteen står på programmet. Sedan tänkte jag hyra den snabbaste motorcykeln som finns att uppbåda och slå hastighetsrekord, och efter det…

Foto: Magistern - Kvarken i juliskrud

Så det är så här Forrest Gump kände sig när han för andra gången mötte havet på sin löpning tvärs över den amerikanska kontinenten. Alla vägar tar slut, jag har sett allt, gjort allt, det finns bara en sak att göra - vända mig om och börja om. Tre år till nästa möte med havet…

Kan inte låta bli att dröja kvar och fundera över resan som varit. Mycket gott, särskilt på slutet då niorna blommade ut till den gymnasieklass de redan besitter. Känns bra att veta att så gott som alla slutade med en uppåtgående trend och de kan se framtiden an med förväntan.

Det fanns dock smolk i glädjebägaren denna gång. Ifrågasatta betyg. Vi förhåller oss professionellt till dessa omdömen och granskar varje formulering och exempel för att avge så exakta och rättvisa omdömen som möjligt. Vi är systemet. Mottagarna är dock individer och tar dessa domar djupt personligt. Det spelar ingen roll hur tydlig du har varit. Både elever och föräldrar kommer och ifrågasätter, för det har vi lärt dem att göra. Det gör bara så ont när de inte accepterar omdömet och blir arga/ledsna/bittra. “Min son förtjänar…” “Nu kommer jag inte in på…” “Det kunde du väl berättat tidigare…”.

Försöker påminna dem och mig själv om att det inte är så livsavgörande som de tror. Har själv bara tittat på mitt högstadiebetyg två gånger i mitt liv. Nu måste ju resan måste fortsätta och nu skiljs våra vägar åt. De seglar ut över havet och jag står kvar på stranden. Själv ska inte vända mig om och börja springa igen förrän i augusti. Måste hitta lugn och distans i minnets och tidens blåa djup innan jag fortsätter min resa genom kunskapens vildmark.

/Kandidaten Pez - som också lämnar Magisterns trygga hamn och seglar vidare på egen hand

För en kort tid sedan låg ett gigantiskt paket innanför dörren när jag kom hem från jobbet. Två tankar dök direkt upp i mitt huvud: 1) Hur fan fick brevbäraren i det genom brevinkastet i dörren? 2) Hur många gubbar skulle jag behöver rekvirera för att lyfta paketet till en annan plats i lägenhet? Mina barn skulle ju vara tvungen att klättra över det bara för att komma in och dessutom repellera ner på andra sidan.

Skämt åsido. Jag öppnade paketet på plats och ut ramlade en lapp:

Hej Magistern!

Vore tacksam om du hade tid att titta på detta manus under sommaren. Fokusera på struktur, precision, språk och formalia. Samt läsbarhet.

Tack på förhand.

Din vän, J

Ledigt? Ha! Nä, jag ska alltså lusläsa femhundra sidor avhandling med röd penna. Jag har en månad på mig. Lär inte ha tid för någon annan läsning. Förväntar mig självklart en inbjudan till disputationen i Åbo i höst. Plus en sjuhelvetes fest.

Tio timmars övertid varje vecka sedan i början av maj har satt sina spår. Vi har dock rott iland ännu en årskurs och kunde med gott samvete sparka ut dem från skolan och önska dem lycka till. Vemodigt, men ändå skönt. De var flygfärdiga och vi kan inte mata dem i all evighet.

Vi nådde vår vision. Åtminstone delvis. När det gällde att bli den bästa skolan i företaget med det högsta meritvärdet, så är målet uppnått. Tyvärr lyckades vi inte få samtliga elever behöriga till ett nationellt program. En elev eller 0.8% av årskursen får inrikta sig på det individuella programmet. Det här var ju också mina högst personliga mål innan läsåret började, inte bara arbetslagets eller skolans mål. Jag hade fler mål - ta ett svårt jobb. Det kommer jag till viss del också att göra till hösten. Men inte på det sätt jag trodde. Det tråkigaste med det är att jag och kollegan C går skilda vägar efter åtta år tillsammans.

Hösten ser jag fram emot, dock med viss tillförsikt. Den nya chefen har ryckt upp skolan på ett sådant sätt att man nästan måste prata om mirakel, men frågan är om vi kan bli ännu bättre. Som vanligt finns det medarbetare som medvetet eller omedvetet hindrar kollektivet att jobba mot gemensamma mål. Deras personliga välbefinnande är fortfarande det viktigaste. För dem. Att jobba med elever och undervisa är sekundärt. Jag hoppas på att chefen eliminerar deras förmåga att sprida sin defaitism bland elever och kollegor.

Vad har jag lärt mig det här året? Massor, men det viktigaste är nog att ha en vision, ett gemensamt mål. Både för lärare och elever. Förhoppningsvis kan den visdomen implementeras i hela huset. Ytterligare en sak som mina närmaste kollegor har lärt mig, speciellt C, är att ingenting är omöjligt. De har sett möjligheter där jag har sett problem. Något man borde ha lärt sig för länge sedan, men det tar tid för gamla hundar att lära sig nya trick.

Nä, dags att gå ut i solen…

Just det…Jag var ju i Spanien och badade härom veckan. Morgondopp.

Är tröttare än en gnu som blivit jagad över savannen av en flock lejoninnor. Men, jag har SEMESTER! Återkommer. Någon gång.

Har varit bortrest, därav den dåliga uppdateringen. Bjuder dock på ovanstående video från skolavslutningen (återkommer med mer om detta). Både jag och Kandidaten är med i videon tillsammans med övriga medlemmar i arbetslaget. Jag sjunger hellre än bra.